EMELIE OCH KATHLEEN

sedan har jag funderat på det här med vänskap. hur det inte ska behöva vara framtvingat, utan att det bara ska kunna finnas där. när jag tänker på de närmaste vänner jag har just nu och hur det kommer sig att de är just dem jag berättar allt för och vill ha bredvid mig vid speciella tillfällen, känns det bra för att jag älskar dem. men samtidigt så undrar jag vad som hänt med andra vänner man haft genom åren, varför är dom inte kvar bredvid mig? jag har flyttat runt en del, och det kanske är en anledning. men inte helt och hållet, eftersom att jag har känt en av mina bästa kompisar sedan jag var fyra år.

jag är en sån person som har svårt att hålla kontakten med många människor samtidigt. jag ringer inte upp människor som jag inte träffat eller pratat med på länge, bara för att liskom. och det tar mig lång tid innan jag litar på dig, jag öppnar liksom inte upp om vissa saker till vem som helst. att jag inte delar med mig, betyder absolut inte att jag inte gillar dig eller vill ha kvar dig som vän, det betyder helt enkelt att jag inte har hittat den där tryggheten jag behöver för att kunna öppna upp helt och hållet.

och när jag kom och tänka på det, är det vissa av de människor som jag står som närmast som jag för ett år sedan aldrig hade trott att de skulle betyda så mycket som de faktiskt gör idag. men att jag är oerhört glad att jag har dem och för att de står ut med att lyssna på all min skit.

nu har jag babblat på för mycket. varit alldeles för djup.

så ska försöka sova. annars skriver jag ett nytt inlägg om ett tag. hehe.